Lyssnade på den låten om och om igen....den var skön, men texten fastnade aldrig i skallen. Men när jag väl lyssnade på låten och förstod vad den handlade om..så blev jag nästan rädd. Var det en slump som avgjorde att den låten spelades och jag föll för den...när jag satt o skrev om mig själv...o vad jag önskade o ville. Någonstans så lurade sig texten in i mitt undermedvetna...eller manipulerade mitt undermedvetna texten så att den anpassades efter mina behov?..."welcome to the Matrix".

Hur som helst så känns det lite bättre nu. Nu är den värsta bomben släppt och jag överlevde med viss strålningsskada...förhoppningsvis klarar jag mig från att transformeras till en självlysande halvmesyr som lyser upp nattens mörka timmar. Kan ju vara en fördel om man skulle ha en flickvän som är mörkrädd eller så :)

Men man lär väl få drömma om det bara..... only time can tell.... and time, is on my side ;)

Jag vet inte vad jag har skrivit egentligen...jag kollar aldrig tillbaka utan låter bara tankarna flöda.... Man ska ju skriva så man känner. Kikar man tillbaka kanske man ångrar sig....det vågar man inte.

                                     "Right now I am terrified" 

Hmm... det har varit en relativt rörig period i mitt liv under den senare delen. Nu av en ren slump träffar man på en flicka...som är trevlig, jättesöt...och som har något visst över sig. Det där speciella med henne fick mig att vilja ändra på mig....vilket jag gjorde, och nu talar vi om ett väldigt kort tidsperspektiv. Allt har gått fort. Jag gick in med tanken om att vi skulle vara kompisar, för hon hade känslor för sitt ex fortfarande...och har än idag. Hon berättade även att hon hade det svårt annars också med tunga saker i bagaget. Allt jag vill är att ta bort hennes smärta...men jag kan inte.

Vi sågs första gången på neutral mark där en oändlig skara ögon kunde beskåda vartenda steg vi tog. Klokt anser jag att träffa någon man aldrig sett innan på neutral mark. Det finns allt för mycket idioter där ute i cybervärlden. Vi skulle Kiboxas...Kibox, vad fan är det? Det undrade jag också. Men det var kul, men jobbigt. Så man svettades som besatt och det är ju verkligen en "turn on". Men det gjorde ju inget eftersom vi skulle vara vänner. Dagen efter tränade vi gym, eller snarare satt i maskinerna o hoppades att de skulle göra jobbet åt oss. Mest för att se deras funktion, även om vissas var mer eller mindre obegriplig.

Första "ickedejten" på mer farlig mark....my place. Kändes som en rätt stel inledning då det var let´s dance på tv. Men det kändes ändå väldigt skönt och det kändes bättre ju längre kvällen löpte mot sitt slut. Trots en del arga miner på Tekkens förmåga att få det egna laget att förlora....

Lördagen var en utgångsdag, då en god vän hade en liten fest till sin egen födelseära. Den vackra flickan ville gå med mig ut...eller var det pga mina påtryckningar....kommer aldrig att vara riktigt säker. Berodde på att hon ville gå ut med mig..eller ville hon bara komma från egna hemmet som var ockuperat av sin rumskompis o hennes kille?  Tar aldrig något för givet, inte längre. Kvällen var trevlig och den slutade hemma hos mig, och det slutade att vi sov i samma säng (observera sov och inget annat). Det var en trevlig känsla, odiskutabelt.

Söndagens första del bestod mest av att vakna till liv, eller mestadels från min besökares sida. Jag mår aldrig dåligt. Inte dagen efter iaf.  Men det var ändå en skön känsla att ha det där underbara besöket kvar. Eftermiddagen skulle ägnas åt irrlöst körande med bil på Öland...vilket falierade när mörkte svepte över oss som en tsunami från ingenstans. Vi åt på en halvsliskig restaurang/pizzeria och sedan for till Borgholm o köpte glass. Vi pratade.

Jag fick ta del av hennes svåra, tunga bagage hon bar med sig. Det kändes skönt att veta även om det verkligen var tragiskt att höra. Ingen skall behöva vara med om sånt, egentligen. Det kändes skönt att hon berättade för mig, kändes speciellt på något vis.

Någonstans under denna korta resa, från första möte tills denna dag, har något obegripligt växt fram...något jag sällan låter växa fram. Har inte tillåtit mig det eftersom jag skall åka bort till sommaren. Jag skall ju till Oslo. Men vad ska jag göra där? De ursprungliga planerna gick ju i stöpet, var det mest snack från deras sida...eller gick det bara i stöpet på ett olyckligt sätt.

Eller var det aldrig menat att jag skulle flytta dit? Nåväl, till alla dem som jag använt detta som ursäkt för att inte binda mig (ifall jag inte åker)...förlåt.

Nu i alla fall med denna flicka jag precis har mött.....som är kär i sitt ex...o inte har några som helst känslor för mig..o kommer förmodligen aldrig få. Är säkerligen långt från hennes typ. En så fin flicka är det enbart några få lyckligt utvalda som får vara med. Förstår dock inte riktigt vad hon ser hos sitt ex...men ska inte döma någon från en bild, det är bara dumt och fördomsfullt. Alla är vi olika. Men att HAN inte vill ha HENNE...det är ju idioti. Det är som att Akilles skulle neka sin häl, eller att Jorden skulle stöta bort solen....båda kräver sina delar för att överleva.

Tillbaka till saken angående Oslo och henne....Det är mångt och mycket som har försökt att få mig att stanna där jag är, men inget har lockat. nu finns det det. Jag skulle ge upp alla tankar jag har på Oslo i ett ögonblick om jag bara fick. Jag skulle stanna om det innebar att jag fick vara med henne... Och jag skulle välja det beslutet om och om igen.... OM hon ens hade en minsta misstanke om att det nån gång kanske skulle bli vi....skulle t.om acceptera (citat från dum dummare.... 1 chans på miljonen....YES!, there is a chance..) ett vagt svar med andra ord.

Men det tragiska är ju att jag redan vet svaret känns det som...jag vet att hon tycker det är dumt att vi ses om jag skulle få känslor för henne...hmm I´ll say it´s a little bit too late for that. Vill hon inte ses mer då alls? Jag vet ju själv hur jobbigt det kan vara att umgås med någon som man vet är kär i en. Jag vet att jag nu gräver min egen grop iom att jag skriver detta o senare skall visa henne. Men får väl hoppas som uttrycket säger....aim for the stars and land on the moon.....risken är väl bara att jag siktar mot stjärnorna men hamnar i ett svart hål och upphör existera. Vem vet!

Brukar alltid undvika situationer där jag vet att risken är stor att åsamka mig själv smärta, men kan inte tänka mig ett bättre tillfälle att våga chansa på, dags att gå ALL IN? Jag får väl sätta mig i loosers lounge i värsta fall...

Låter verkligen som om jag är en självförtroendelös människa som bara förutsätter det värsta. Problemet har väl snarare varit att jag har haft för bra självförtroende i situationer som dessa tidigare...då jag inte känt något direkt. Nu känner jag mig mest hjälplös....o det är det ingen som får mig att känna....bara hon.

Jag tycker verkligen hon är fin, underbar, rar, vacker, trevlig, söt, sexig, humoristisk, intelligent, självständig, bäst.....alla fina egenskaper ihopmixade i en perfekt stöpt form. kan det bli bättre?....tror inte det...

Nu har jag förmodligen skrivet i snart en timme...och när hon läser detta, sitter jag och blundar, och önskar att jag vore någonannanstans...väntandes spänt på den ofantliga reaktion som kanske blir...eller så rycker hon på axlarna o tycker jag är dum i huvudet bara....vilket jag kanske är...jag vet inte.

Kärleken......kommer verkligen när man minst anar det.

                                   "Damn, it hits you like a train"

Nu får vi se om jag står på spåret....eller vid sidan av det när tåget kommer.

...då man vaknar av mobiltelefonens stilla ljudande alarm. Dags att stå upp.

Man gör sin vanliga morgonrutin...gnuggar ur all skit ur ögonen för att hitta vägen till duschen. Sparkar i nåt skit på vägen och småmuttrar något ondskefullt över det objekt som åsamkat mig smärtan. Hamnar i duschen efter lite möda och besvär. Duschar, förmodligen omiljövänligt, men ren blir jag. Efter detta tar man på sig sitt sedvanliga luktagott och försöker få till frisyren som aldrig är den samma. Sedan släpar man sig ut mot en stort tomt skrikande kök, som egentligen inte vill dela med sig av sina ägodelar. O jag vill egentligen inte heller ha dem. Men man måste. Äter nån skabbig frukost, förmodligen inte helt nyttig. Sedan åker man till jobbet. Jobbar och sliter med arbetets alla besvär. Kommer hem och våndas över hur det ser ut hemma. Sätter mig vid datorn och kopplar bort världen...den riktiga världen i alla fall. Tar kontakt med folk jag känner och inte känner, har förvisso tröttnat på att ta kontakt med okända. Har alldeles för många att prata med som det är. Men det är bara några få guldkorn som räknas. I dagsläget är det ett guldkorn som blänker starkare än allt annat. Solen, släng dig i väggen. Problemet är att jag känner mig påträngande. Vill inte det. Jag tror jag är alldeles för angelägen, för det känns som om man får så korta svar oftast och att det ofta är jag som söker kontakt. Varför lär jag mig inte att tyda dessa signaler. Eller jag förstår ju egentligen, men vill nog inte..... men hoppas...det får jag.

Sedan var det dags att sova igen, för att invänta en ny dag.................

Jag som tidigare alltid var en blyg kille....jag var killen som nästan var rädd för tjejer, de skrämde mig. Låt er nu dock inte luras av föregående textrad. Jag är straight! 

Jag var killen som trodde förblindat på monogamin, giftermål, en partner hela livet och allt som kommer på köpet. Vad hände med det?

Jag hade min första flickvän, min första riktiga flickvän i nära förbindelse till min 17 födelsedag, den födelsedagen jag tappade oskulden. Innan henne hade jag aldrig kysst någon. Ingen som tror mig idag när jag berättar det.

Efter henne trodde jag livet skulle ta slut...men det var då det började. Dock inte i en helt positiv utveckling.

Trots några längre förhållanden har det varit allt för mycket tjejer på gästlistan...tyvärr också under de där långa förhållandena. Fy fan!

När jag äntligen trodde att den rätta hade infunnit sig....ville livet annat och delade våra vägar...och jag tog den enkla vägen. Jag flydde!

Efter det har allt varit alldeles för lätt...fattar inte hur det kan komma sig.

Är tjejer mer benägna nu att bara ha sex, eller är det något med mig som får dem att känna sig trygga? Vill inte ha det så, inte längre.

Jag har alltid behandlat var och en som en prinsessa, även om jag träffat flera. Ingen har fått några löften så jag var aldrig bunden...men ändå! På så vis behandlar jag dem som skit. Jag föraktar mig för det.

Nu har jag varit nere i djupaste, mörka träsk....men nu ser jag ljuset. Jag tror att min räddning är här. Även om fallet skulle vara så...skulle hon aldrig lita på mig efter det jag skrivet innan. Vem skulle det? Jag klandrar ingen.

Jag vet att jag begått många fel om och om igen, och jag har ångrat dem lika många gånger. Varför lär jag mig aldrig.....varför?

Allt börjar i mörker, sedan så pressar sig ljuset långsamt och mödosamt mot dig. Du föds!

Du äter, sover, interagerar, andas, aktiveras, lever........dör!

Åter igen....åter igen kommer det förbannade ljuset och pressas långsamt emot dig. Är detta döden, eller är det bara ännu en ny födsel. Ett nytt liv att sova, interagera, andas, aktiveras, leva och dö på?

Låter det tragiskt? Ja, kanske....